Hundens luktsinne.

Nosen

Hundens nosspegel är lika unik som människans fingeravtryck. Nosspegeln sitter allra längst fram på kroppen, och är en del av hundens stora och ofta långa näshåla.

Nosspegeln hos olika arter, varierar inte bara i storlek och färg. Hundar kan ha vinter och sommar nosar. Dvs färgen varierar med årstiden, precis som vi blir solbrända på sommaren mörknar nosen. Lagotto skall ha en färg på nosen som harmonierar pälsens färg.

Såhär står det i rasstandarden: Nostryffeln skall vara stor med väl öppna och flexibla näsborrar. Mitt fåran skall vara kraftigt markerad. Sedd i profil, skall nostryffeln ligga i plan med nosryggen och endast svagt skjuta ut framför nospartiet. Färgen varierar från blekt till mörkt brunt, beroende
på pälsfärg.

Hunden lutar sitt ätande på lukten, inte smaken! Hunden har ca 1700 smaklökar i sitt smaksinne, vilket inte ger den ett speciellt utvecklat smaksinne. Att jämföra med människan som har ca 10 000 st. Katten har bara ca 470 st.

Hunden har ca 200 miljoner luktceller, människan ca 20 miljoner och katten ca 70 miljoner.

Det viktigaste luktorganet för ryggradsdjuren är det vomeronasala organet eller det Jacobsonska-organet, döpt efter den danska forskaren Ludvig Jacobson, (1783–1843) som upptäckte var det satt och dess funktion.

Vomeronasalaorganet ligger placerat i vomerbenet som ligger mellan mun och näsa.

Hunden flämmar, sniffar, ca 3-12ggr/sek. Genom att ändra formen på näsborren kan hunden koncentrera doftintaget.

Ibland slickar hunden på doften allt för att slänga upp doftmolekylerna till de mm stora hålrummet beläget bakom kläppen, bakom inversiverna i gommen. När doftmolekylen når organet kan hunden läsa ut de kemiska föreningarna, på så sätt konstatera om tiken framför honom är parbar, vem som gått före på stigen, är det en fiende eller vän, eller om tryffeln i marken vill bli hittad. När jägarna förr letade hund med bra sökkapacitet, valde dem ofta valp, genom att titta på kläppens storlek. Ju större kläpp desto mer doft kan dom kasta upp i det vomeronasalaorganet, trodde man.

I hundens näshåla sitter det undanskymda luktsäckar avskilda från varandra med en skiljevägg i dessa säckar finns ett fint nät, av snäckskalsliknande ben, som hjälper till att cirkulera doften runt i näshålan. Luktnerven skickar sedan doften upp till amygdala (centrumet för känslor).

Hundens nos har till uppgift att ta in luften. Andningsregionen värmer luften och fukta inandningsluften. Luktregionen sorterar och känner av doftmolekyler som luften fört in.

Hundens nos fungerar också som en värmekamera. Idag vet man, genom forskning, att hunden inte bara luktar sig fram utan också utnyttjar värmestrålning för att känna av omgivningen. En hund som söker hittar lättare ett varmt föremål än ett kallt.

I ny forskning har man sett att hunden kan koppla bort doft-sinnet till förmån för värme-sinnet.

Kall nos - värmesinnet dominerar

Varm nos -  doftsinnet dominerar.

Värmesinnet (med kall nos) och luktsinnet (med varm nos) står i konkurrens med varandra och genom riktad avel kan man framhäva den ena eller den andra funktionen.

Denna fantastiska funktion ser man hos nyfödda valpar, då dom söker sig till och kryper mot värme och fukt. Man vet att luktnerven hos en valp INTE är myeliniserad (utvecklad) förrän den är runt 21–24 dygnet. En omyeliniserad nerv leder 1 impuls/sek och en myeliniserad 120 impulser/sek.

 

När man använder nosgrimma bör man inte använda den på hundar som drar och sliter. Man bör heller aldrig rycka i den eller ha den hårt åtspänd och ej heller långt ned på nosen. Yttersta biten innan nosspegeln består av brosk och där går även nerver som kan ta skada av slag och yttre påverkan.

En nosgrimma bör endast användas vid inlärning och kortare korrigering.

Ryck i en nosgrimma kan föranleda till andra tråkiga och mycket besvärliga bekymmer för hunden, men det får jag ta i en senare artikel.