3 veckor

by Birgitta9. juni 2016 19:24

Hej igen.

Nu har det gått några dagar sen jag sist var här och skrev.

Mycket beroende på att jag har varit på resande fot.

Jag vill börja dagens text med att klargöra att Meas uppfödare alltid har funnits och fortfarande är med oss, på alla veterinärbesök. Hon stöttar och sparkar på mig så jag håller inslagen riktning. Jag är henne evigt tacksam, inte bara för att Mea får bo hos oss utan även för alla telefonsamtal, bilresor och bollande vi haft under dessa 6½ åren. Jag vet att detta smärtar henne i minst lika hög grad som det smärtar oss.

Uppehållet i skrivandet beror även på att Meas uppfödare och jag gjorde ett uppehåll, ( ibland behöver man tänka till) på några dagar efter hennes 2:a röntgen den 4/7-11. Nästan på dagen 5 år sedan. Vi blev lessna och lite chockade tror jag och båda behövde fundera lite på framtiden.

Jag hade under denna tiden den stora glädjen ( turen) att vid några tillfällen under min utbildning, träffa chefsveterinären samt rehabchefen på Strömsholm. Jag fick mycket värdefulla tips om Meas vidare träning och hur jag på allra bästa sätt skulle hjälpa henne.

 Efter en lång diskussion mellan uppfödaren och mig, övergick Mea i min ägo. Var jag beredd på att ta hand om Mea på bästa sätt?  Hur tänkte jag framtiden? Eftersom jag nyfiken och kunskapssökande, beslutade jag att Mea skulle röntgas var 6:e månad för att jag skulle kunna följa hennes utveckling. Vi beslutade också i bästa samråd, uppfödaren, veterinären och jag att Mea aldrig skulle behöva leva sitt liv på smärtstillande medel.

Meas uppfödare förlorade 50% av sin avelsbas. Många år av avelsarbete till spillo. Det behöver man inte ha stor fantasi för att förstå vilken sorg detta blir. Skall tillägga att Meas uppfödare också är "nördig " på sitt sätt. Hon startade omgående ett detektivarbete, läste plåtar och letade i avelsbasen. Hade detta kunnat anas hos någon annan hund i dessa linjer. Svar Nej.  Jag förstår att det, som uppfödare är det lätt att förbise ett bekymmer, och avla på icke så lämpliga föräldrar. Men hur lämpligt är det? Hur ansvarsfullt är det? Hur mycket tänker man på sina valpköpare? Så är det att vara uppfödare, och när det går fel är man tvungen att ta sitt ansvar om man vill idka bra och hållbar avel. 

Att vara valpköpare är inte enkelt i denna situation. Man har en hund man älskar som man förstår kommer att få ett bekymmer. Som troligtvis kommer att få smärtor, rörelseinskränkningar och kroppsbekymmer. Som man i värsta fall får en reservation på försäkringen pg av att hunden har bevisade höft problem. Vilket innebär att man måste vara beredd på stora kostnader om och när man behöver uppsöka veterinär. Är man inte så "nördig" som mig, och kan själv, bör man gå till en massör, fysioterapeut eller en sjukgymnast med sin hund. Det kan bli kostsamt. Medicinkostnader och svåra ställningstagande. Så inte nog med att man har en kompis som kanske får smärtor man kan få stora ekonomiska följder av detta.

Ett löpband inhandlades till Mea.

Hade ingenstans att ställa det, så det blev till att ha det vid sängen. Det blev en kombinerad gympasal, klädhängare och natthögsbord. Men vad gör man inte för kompisen.

Mea skolades in på bandet efter konstens alla regler. Har man ont i ryggen, bör man inte gå i backe och har man bekymmer i höften bör man inte springa, statiskt på platt mark. Så då gäller det att träna den lilla, fina muskulaturen som finns runt och som stöttar höftleden. En avsaknaden av muskler sliter i leden vid rörelse, en väl musklad höft skonar. Nu började en lång träningsperiod i Meas liv. Hon gillar det och deltar med glädje i våra övningar.

Mea är vid denna tiden utställd flera gånger, alla med excellent, excellent m ck. Hunden är med andra ord en fin utställningshund med jämna fina resultat.

3/7-2011 dagen innan vi skulle röntga fick vi kvittot, vår uppfödare hade fött upp en rastypisk och snygg tik. Hon erövrade sitt 1:a cert i Tvååker i konkurrens med en massa jätte fina tikar. Förstår du hur nervösa vi var när vi åkte till GBG för att röntga den 4/7.

15/7-2011 erövrade hon sitt 2:a cert i Borås. Ett cert som togs emot med både smärta och glädje. Då vi båda förstod att denna fina, fina tösen aldrig skulle kunna bidra med något bra för rasen.

Mea ställdes några gånger till för att jag tyckte det var rolig och hon fick följa med syster Pia-Lotta när hon ställdes. Men glädjen av att kämpa vidare till ett Championat minskade med att Mea blev påverkad och min vetskap att det inte leder till något. Samt min inställning till att, vara i ett forum och tävla om vinster, när det finns så fina andra hundar som är friska och som så gärna vill ha en vinst. 

Kontentan av dagens tankar är väl att bara för att hunden har fina titlar, är det inte självklart att hunden passar i avel.

Idag blir det inget nytaget foto, kvällen är här och vi har fått ett jobbigt bekymmer att fundera över i familjen. Våran lilla Maja, husets ena katt, är mycket dålig och kommer nog inte att klara natten och gör hon det blir det ett besök hos den barmhärtiga veterinären i morgon bitti. Alltid är det något man skall ta tag i när man har djur. Vissa saker är ett ansvar man inte kan svära sig fri från. Ett ansvar man tar på sig den dagen man köper ett älskat, efterlängtat djur. Oavsett det är en mus, en katt, hund eller häst.

Tack för att du läst och kikat in på sidan idag.

//Birgitta

 

Tags:

Hundar | Texter

25 ¨ännu en dag har gått.

by Birgitta5. juni 2016 21:15

Hej  på dig igen.

Jag gläder mig åt att du är här igen och läser vad jag skriver om oss och om våran goa, goa Mea Culpa.

Även idag är det en varm och skön dag. Det fläktar gott under brädorna på altanen, så där hittar jag Mea på morgonen. Hon njuter av att ligga stilla i skuggan och bara vara.

Nu fortsätter jag Meas livsberättelse. Den blir lite längre idag men jag hoppas du orkar och vill följa med på resan. Varning utfärdad den kommer kanske inte alltid att tolkas som snäll av vissa av er.

Den 10/4 2011.

Mea och hennes kullsyskon är anmälda till MH, detta var innan BPHn var framtagen. Meas uppfödare är av åsikten att hon skall veta vad hon avlar på och valpköparen skall veta vad dom har i snöret. (som hon ofta säger) Måste hon få reda på en hundens mentalitet. Hur gör man det? Jo lämpligast genom att en opartisk person, som är utbildad på beteende, får se hunden i arbete. Då Pia-Lotta och hennes syskon redan var MHade visste jag hur det skulle gå till och vad jag kunde förvänta mig.

Kan skriva en lång bibel om tråkiga Mea på MH, för det var just så testledaren uttryckte sig. Hon var den tråkigaste hund han bedömt. Smile Men jag var glad. Ingen agression, ingen rädsla, ingen beröring av skrammel och ingen kamplust, å hundfaan har inte en gång, jaktlust. När Mea lugnt och sakligt vände huvudet, tittade mig i ögonen, just när kaninen for iväg framför nosen på henne. Då brast det för testledaren och han vände sig till publiken och sa....se hur det går när man övar för mycket, kontaktövning med sin hund. Wink Mea och jag har aldrig never ewer övat någon kontakt, vi har den ändå och hon är en lat vovve. Hon bara frågade om jag på fullaste allvar menade att HON skulle springa efter den skinntrasan. Hämta den själv kärring!.... Hahhahah vilken familjehund jag hade fått, hipp hurra.

 

Du som följer oss, läste igår, att Mea 28/1 röntgades med slappa höfter.

Ni som känner mig vet idag att jag inte kan nöja mig med ett uttalande som detta. Jag måste veta varför.... Under denna perioden i livet höll jag på med min utbildning till hundmassör. Så efter att ha tittat mig vindögd Wink Ni som sett mig vet att jag är född vindögd, så när ni träffar mig är det inte Meas fel att jag ser ut som jag gör. Skyll på mina föräldrar.

Jag såg att något kunde vara fel men vad.. Bad mina fina lärare titta på plåten och då med ens förstod jag vad jag sett. Meas höft är en symtom, på hennes rygg. Satan i gatan.... Hur duktig uppfödare Mea än hade och hur noga hon hade varit med avelsmaterialet, kan man inte avla bort en missbildning. Ja detta är en missbildning, som alla kan drabbas av. En av Meas ryggkotor har aldrig fattat att den har ett eget liv. Den har trott att den har en annan funktion och sitter fortfarande fast i ett litet hörn på sin närmaste kotkompis. För er som kanske inte vet så bildas kotorna i sektioner om 3 och 3 i embryoåldern. Dom släpper varandra under fosterutvecklingen, men har en ständig kontakt och ett beroende av av varandra genom nerver och ligament. Allt är en enhet och allt måste ha sin plats för att kroppen skall fungera. Ibland blir det fel och då kan man få symtom på andra ställen i kroppen än där den felande länken sitter. För Mea blev effekten av detta att hon är aningen sned i sin ryggkotpelare och det innebär att hennes ena höftled bottnar mer än den andra, som inte räcker in riktigt i skålen. Vilket kommer att innebära slitage på båda höftlederna.

När jag väl förstod, den felande länken. Var inte insikten så långt borta att detta skulle inte bli bra.

Den 4/7-2011 röntgades Mea om. Redan när vi lade henne på bordet sade Mats (röntgenspecialisten) att detta känns sämre än för 6 månader sedan.

Ja det syns väl, att en process har startat. Efter endast 6 månader kan man tydligt se vad som är på väg att hända i denna höften. Denna plåten ligger i grund för SKK bedömning och är bedömd D.

Nu kan du säkert förstår, så ville jag ha en bedömning även från Mats. Jag frågade, visst är denna hundens bekymmer en sackralisation (så kallas det när det är ett bekymmer i kotorna kring becken området, lite vilseledande diagnos för den omfattar fler kotor än sakrum området) och inte höfterna? Mats tittade, tittade och tittade på mig för att försöka bedöma vad jag sa och om han vågade berätta. Det är ju så att när man röntgar för höft så är det SKK som skall uttala sig och inte röntgande klinik. Men visst såg han samma sak som mig. Vi hade ett långt samtal om Meas framtid. Sen avslutades denna disskution med en mening jag ofta genom åren fått höra. -Vissa hundar har tur och hamnar hos rätt ägare. Säker en mening i all välmening, men inte faan har en sjuk hund tur.........Det var väl jag som hade tur om någon av oss hade det. Utan Mea hade jag inte snöat in på anatomi och på ledfunktioner, behandlingsformer osv... Men det får jag återkomma till.

Vad är kontentan av detta. Röntga om, är inte alltid till det bästa för bedömningen, på pappret kan det se bättre ut men för hunden..... Men i mitt fall det bästa vi kunde gjort för nu fick jag veta. Men tänker att om en vanlig hundägare får detta besked, vilket trauma det kan utlösa. Det är en chock och en jätte sorg att få reda på att ens hund inte får ett långt friskt liv. Nu visste jag att med bra mat, rätt träning skulle vi kunna ge Mea ett bra liv trots att hon redan vid 1½ års ålder börjat utveckla artros.

Meas lunch idag, kall lamm

nacke, en favorit. iIsynnerhet om den får avnjutas under syrenbusken i lugn och ro. Våran lilla Ferdinand. Jag ligger häääär och luktar på blommorna....

Njut nu vidare och ha en härlig Nationaldag. Tack för att du tuggade dig igenom min text, hoppas du orkar följa oss vidare.

Själv skall jag fira Svenskaflaggansdag, med lite ringträning med familjens minsting. Skall bli roligt.

// Birgitta

För dig som inte läst tidigare inlägg. Scrolla ned så kan du läsa dem.

26-27

by Birgitta5. juni 2016 20:20

Idag en dag som får bli två dagar i Meas liv.

Om du funderar på nedräkningen, så är du nu med om en av det viktigaste nedräkningar vi i vår familj är med om. Vi blundar och låtsas om att den inte finns, men hjärtat vet så väl....

Mea slappar gärna i solen. Väldigt gärna med nosen och tassen, på en lämplig plats, där det blåser lagom och där ingen kommer åt henne. Hon får njuta av livet så mycket hon vill.

 

Den 28/1 2011.

Som ansvarstagande hundägare och på uppfödarens önskan röntgades Mea så nära sin 1 årsdag det gick. Höften är färdig, ingen slitage har satt sina spår. 1 år är en optimal ålder att röntga en hund av storleken Lagotto. Jag åkte in till GBG med en oro i magen, som ni säkert förstår då jag tittat mig galen på Meas gångart. Det fanns ju inget som skulle peka på något annat än fria höfter. Mea sederades efter konstens alla regler. Lades upp på bordet och eftersom jag har klinikens förtroende fick jag hålla överkroppen i vaggan själv. Jag är väl bekant med röntgenspecialisten och såg i hans ansikte att han kände något.

Så här ser hennes höfter ut. Hon är 1 år och hennes höfter är slappa.  Detta var när man kunde välja att skicka in plåtarna till SKK. Vi valde att röntga, om ca 6 månader då vi trodde att en omröntgen skulle göra henne klart bättre. Jag är ingen expert och jobbar inte på SKK men hade vi skickat denna plåt hade Mea nog fått ett C. Lessen, orolig och misströstande körde jag hem. I hennes papper hade detta sett bra ut, men för Mea..... hur hade det sett ut?

Kan erkänna att det föll en tår utefter kinden den dagen. Inte min fina Mea, hon måste vara bra....

Idag blir det lite kort men i morgon kanske jag orkar berätta lite mer om Meas liv.

I helgen har jag varit i Skåne på vidarutbildning, en utbildning som gör att jag kanske kan förstå ett litet unns av vad som händer i kroppen om man inte är i balans.

Jag vill så gärna veta vad som är anledningen till Meas resa och varför...

Önskar er alla en fortsatt fin helg och var rädda om varandra. Ta ett djupt andetag och känn efter hur du mår i din kropp. Det är det enda du riktig och på riktigt har ansvar över. Hur mår just du?

// Birgitta

dag 28

by Birgitta3. juni 2016 08:30

Hej

Idag ännu en solig dag.

Mea och hennes lilla syster Liza tog sig en sväng i natt och kom hem, skitna, våta och med massor av fästingar i pälsen kl 01.00.

Vad att göra! In i duschen med båda. Plockade säkert 50 fästingar som kröp omkring i pälsen. Efter duschen plockade jag några på mig själv innan jag kröp ned i sängen för några timmars orolig sömn.

Idag är hundhagen klippt och i ordning igen. Härligt med snälla grannar som hjälper till.

Dagen efter Mea varit ute och sprungit, är hon dämpad, stel och ofta haltar hon en aning på något ben. Det varierar på vilket ben, smärtan vandrar omkring. Hon ligger ofta för sig själv och drömmer sig bort, hon kan ligga och fokusera på en tuva eller som idag en vattenkanna. Nu mera får hon en värktablett dessa dagar. En av mina riktlinjer har varit att Mea skall inte behöva gå på starka tabletter, för att kunna fungera. Min syn på smärtstillande för kroniskt sjuka hundar är att man ger det mest för sin egen skull (jag får behålla min hund längre) än för hunden. Det är min krassa syn på djur som är sjuka, så sjuka att dom inte klarar sig utan piller.

Min (våran) Mea kom till oss den 13/1 2010. En snörik och kall vinter dag. Ibland hör man att vinter-hundar är svårare att få rumsrena osv.. Men lilla Mea vande sig att kissa i snödrivorna snabbt och enkelt. Hon blev så van att när snön tinade blev hon förtvivlad toaletten var ju borta. Kiss

Mea var en på alla sätt exemplarisk liten dam. Med för stor kostym och för stora öron. Så till den milda grad stora att, när vi var på BK kom de fram en kvinna och frågade - Men var har du köpt den söta cockerspanieln..Laughing

När Mea bott hos oss i 14 dagar började en fundering gro i min hjärna. Går hon som en valp skall? Varför känns det som något inte stämmer. Lite orolig och förvirrad ringer jag uppfödaren, det är ju faktiskt hennes hund, och hon bör ju få veta mina funderingar. Nej det är lugn, hennes mamma gick också lite snett som valp. Phu då hade jag tolkat saken fel. För 6 år sedan var jag inte så säker på att det jag såg och upplevde faktiskt var att lita på. Denna känsla diskuterades ofta oss i mellan och ingen varken uppfödaren eller jag ville tro att den stämde. Hennes föräldrar hade ju inga dokumenterade rörelse problem så varför skulle denna valpen ha det? Ingenting pekade åt det hållet. Föräldrarna var fria. Tidigare syskon var fria.

Mea kom till oss när syster Pia-Lotta "bara" var 6 månader. Så det var 2 små tjejer som hade kul med varandra och hittade på div hyss. För våran del blev det korta promenader, ständigt bärande på en valp eller unghund. Jag är väldig noga med att inga unga hundar skall promeneras. Så jag minns den tiden som en tid där jag ständigt hade en ryggsäck på magen och i den sov det en valp.

Vi hade stora förhoppningar, för denna lilla tjej. Hon hade fin päls, var uppe på sina ben och när hon visades som valp fick hon fin kritik. Så roligt det skulle bli att få följa henne och kanske så småningom få den stora glädjen att se hennes små telningar. För som sagt vad hon var en stor del i Galottens gen bank.

Mea är och förblir en bestämd, om än inte liten, dam. Idag vet vi varför hon inte tycker om att hundar springer omkring henne. Varför hon är otrygg när någon hoppar upp i sängen på natten. Jag vet också varför hon har varit en fantastisk tik när det gäller att hålla hemmet lugnt och stilla. Mea har och är fortfarande våran "alfa" tik det är hon som bestämmer var skåpet skall stå.

Önskar er alla en fin helg och en fortsatt underbar soldag.

I morgon blir det ingen Blogg, då är jag i Skåne på vidarutbildning.Återkommer om jag hinner och orkar på söndag kväll. Då är jag tankad med ny kunskap och njutit helgen med fina kursare.

För är det något som jag har att tacka min Mea för så är det all kunskap jag fått,och tvingats letat reda på, under de år hon bott hos oss. Kommer att vara henne evigt tacksam för detta. Jag har valt att se denna resan med tacksamhetens ögon.

// Kram till er alla Birgitta

29 dagar med Mea.

by Birgitta2. juni 2016 20:35

29 dagar med Mea.

Ni som orkar följa oss på vår resa kommer nu att få följa Mea i 29 dagar. Vissa dagar kommer jag att pg av arbete missa men min tanke är att ni skall få följa Mea i 29 dagar framöver.

Jag vill börja med att presentera Mea.

Hon är född på Galottens kennel 20091109 döpt till Galottens Mea Culpa, enda tiken i kullen och med en uppfödare som hade gjort allt för att denna kullen skulle ha bästa förutsättningarna. Friska föräldrar, testade efter konstens alla regler. Hon sparades för att för att föra en viktig gen vidare i kenneln. Därför blev hon foder hund hos oss.

Varför bor hon hos oss?

Vi köpte Pia-Lotta i augusti 2009 från Pernilla, våran lyckligaste dag.

På My Dog 2010, frågade Pernilla om Mea skulle kunna få bo hos oss. Mitt svar var naturligtvis Jaaa men du får ringa Åke själv och fråga. Pernilla som är en handlingarnas kvinna ringde direkt hem till gubben och frågade, på en direkt fråga svara man naturligtvis ja.

Väl hemma frågar gubben min, hur länge skall hunden bo hos oss? Hmm svårt att svara på blev mitt svar, troligtvis livet ut. Min man är en tålamodets man och köpte det rätt av.

När det gått ett par dagar så bad jag Pernilla skicka en bild på den hunden (som jag trodde var en vuxen tik) som skulle bo hos oss.

 

Vem kan motstå detta lilla underverk.

Det fick bära eller brista. Denna tjejen skulle bo hos oss.

Hon flyttade hem till oss på sin 8 veckors dag. Vilken lycka.

Mea Culpa = På min förskyllnad= det är mitt fel, betyder det på latin. Om jag den dagen förstått vad denna hunden skulle betyda för mig och för min kunskap vet jag inte om jag varit så lycklig, eller kanske hade jag varit i himmelriket. Mea är anledningen till att jag snöat in på anatomi och försöker lära mig allt.

Nu börjar en resa. En resa jag inte önskar någon.

Du är välkommen att följa den om du orkar, i 29 dagar framöver (med vissa dagars avbrott)

Hopps glömde kanske säga att det ni nu får följa är ett "hett" ämne att prata om i Lagottovärlden. Ber er alla om ursäkt redan innan, men detta är vår verklighet, och den kan ingen säger ingen ta ifrån oss.

Tur att detta är min blogg och det jag skriver är mina ord och kan inte raderas eller anmälas. Gilla det du läser eller skit i vilket.

 

Birgitta

 

En efterlängtad resa

by Birgitta19. maj 2016 21:49

Äntligen kom vi iväg på den så efterlängtade resan till Vartius i nord-östra Finland. Vartius ligger på gränsen till Ryssland alldeles vid ingenmansland. Där får djuren leva i frid, ingen jagar dem och ingen stör. Tystheten råder och de människor som rör sig i området gör det med största hänsyn till djuren och naturen. Vi flög från Landvetter till Helsingfors för att sedan flyga vidare i ett litet propellerplan till Kajana flygplats. Där hämtades vi av en liten buss. Resan mot campen började. En vänstersväng ut från parkeringen, sen en vänstersväng ut från flygplatsområdet. Efter det 11,8 mil RAKT fram. En högersväng in på en grusväg och en vänstersväng så var vi framme.

Kl 16.00 middag. 17.00 samling för att i trupp vandra ut till "gömslet" Spända, förväntansfulla och med kameran packad  ryggan, balanserar vi ut i naturen.

Efter en lagom lång promenad över mossar och stubbar, kom vi fram till våra gömsle.

Viskande, fnissande och meckande, lyckas vi packa in oss, rigga kameran och lokalisera toaburken i hörnet.

Ut med objektivet och nu kan Bamse få komma.

I väntan på Bamse fotas allt som rör sig. Knipan och hans tjej finns med på många bilder.

LÅÅÅÅNG väntan. Men vid kl 21.00

Ses första björnen. På långt håll, det är en björn. Ett pling i telefonen och kompisen i gömslet bredvid, låter meddela att det är Brutus som ses där borta. Brutus följs efter en stund av en liten ungbjörn. Även om det var på långt håll så fattade vi att det finns björn i området.

Nöjda efter första kvällen i gömslet, kryper vi ner i sovsäcken och slumrar ett par timmar. Kl 07.00 traskar vi tillbaka till campen för att få en god frukost och rykande varmt kaffe. Lite dusch och morgon vila, kika på kort. Sen kommer rastlösheten smygande och jag tassar ut för att fota igen.

Kurre gömmer solrosfrö.

Men hallå det skall du väl skita i eller....

Ok vi har en deal. Jag får solroskärnor och du får fota.

2:a kvällen/natten bestod i lång väntan. Först när mörkret smög på kom en svart stor björn vandrande vid kanten på sjön. Denna gången var det Bert som sakta närmade sig vårt gömsle. En bjässe som smällde till åteln med ramen så det dånade i marken.

Mycket målmedvetet undersökte han marken omkring gömslet.

Tömde åtel efter åtel och vandrade snart vidare iväg över myren.

Nu var det riktigt mörk. Men rätt som det var fick jag se en lustig filur som studsade fram och närmade sig med hög fart och med höga hopp.

En järv. Så stor och så häftig. Han stirrade rakt in på mig, innan han snabbt vände och hoppade iväg över mossen. I nattens mörker visade sig också en ung björn som stod ca 3 meter från oss och kikade i mörkret. Men nu var det svart ute så kameran ville inte vara med.

Sista fotot före natten.

Bestämde mig för att i natt skulle jag sitta uppe och se vad som händer. Ljuset kom sakta smygande och när jag kikade över kanten stirrade jag rakt in i ögonen på Bert som nu var påväg hem till idet igen. Han gick mindre än 1 meter från min kamera. Hade jag inte haft ett litet fönster i mellan så hade jag kunnat klappa honom.

Tack för i natt, nu går jag hem till mitt hem där hemma.

Kväll 3 blev det en lång väntan på björn. Förgäves skulle det visa sig. Lite mås och mycket stubbar blev fotoskörden denna natt.

Måsar, måsar, tärnor och lite mer måsar. När mörkret lägrat sig och jag ingen björn sett. Valde jag att knoppa in. Sov gott medans en björn huserade utanför gömslet och tömde åtlar och spökade omkring. Jäkla skit att jag inte vaknade.

Lite stubbar och lite miljö fotade innan resan hem startade igen. En höger sväng, en vänstersväng, 11,8 mil RAKT fram, 2 högersvängar och vi var på flygplatsen igen.

Tack Ella, Cathinka, Birgitta & Ulrika för härligt ressällskap och många goa skratt.

Resan gav mig mersmak, så nu är ny resa bokad för 2017. Nu gäller det att tugga på ramarna, så jag får ihop pengar till ett nytt och ljuskänsligare objektiv till nästa resa. För jag kan nog inte hoppas på en Bingolottovinst, fru Fortuna har aldrig gillat mig.

//Birgitta

Tags:

Naturen

Aprilväder.

by Birgitta25. april 2016 14:24

När saker och ting förändrar sig snabbt, kan man då kalla det aprilväder?

Just nu är i så fall mitt liv som en storm i april.

Hej va det går och hoppsan va lite man kan hinna med.

Idag väntar ett stort "måste" den saat....deklarationen. Så jag skriver lite i bloggen i stället. Finns en massa som känns roligare och mer stimulerande. Staten vet ju ändå allt om en och försöker man smita hittar dom ju felet direkt. Så är det för oss småföretagare, dumma stollar som är lätta att hålla kollen på. Skicka bara ett lagom hotfullt brev och vi hoppar ut kallingarna. Jag gör så gott jag kan. Men en sak jag är så himla glad över det är att A-kassan, Arbetsfömedlingen och alla kontrollinstanser, som man som arbetslös ,lyder under. Får leta efter någon annan att terra. Jag jobbar vidare i världens goaste gäng. Lite annan form på arbete men det skall bli så himla roligt och känns så stort. För mig, hoppas gänget på Djurkompaniet kan stå ut med tanken Wink att "tanten" är på banan igen.

Smet ifrån städningen igår och åkte till havet med min kamera.

Vi gör alla våra strand fynd. Strandkråkan hittade en larv och jag hittade lugn och ro och en stund av ensamhet.

Blir alltid så förundrad över gräs, som växer på stranden. Hur kan något växa som står i sand och som hela tiden slit och rycks i. Något att fundera över. Ju mer det stormar desto rakryggade skall vi stå, samt sträva uppåt och framåt.

Tiden och regnet lämnar fåror i sanden. En del djupare än andra, såsom de fåror regnvattnet skapar när det söker sig till havet. En del vita fina andra mörka, ja nästan svarta. Livet lämnar även det ljusa och mörka fåror och alla fåror är i slutändan lika viktiga.

Ett strandfynd. En knotig stubbe som fått sina törnar men som är så vacker att jag måste fota den.

Ibland kan man känna sig vingklippt.

Stora strandfynd är väldigt vackra strandfynd.

Medans dessa funderingar, har vuxit fram har deklarationen och momsredovisningen blivit klar.

Så nu kan jag landa. Känna mig nöjd och se fram emot morgondagen. Som kommer att tillbringas i bilen till stor del och som kommer att bjuda på nya utmaningar. Utmaningar som jag ser fram emot. Som jag säkert, vissa dagar, kommer att  förbanna. Men kul skall det bli att återigen få jobba, i det bästa av gäng.

Njut nu av din dag och ta väl hand om dig.

Ååå nu höll jag på att glömma det viktigaste. "Bara" 18 dagar kvar.....

// Birgitta

Hoppsan nu hoppade tiden igen.

by Birgitta12. april 2016 09:45

Hoppsan nu hoppade tiden igen.

Bloggen har fått komma i sista han under en period, men nu skall jag försöka ta mig i kragen.

Det här har hänt.

Arbetslös igen. Fast bara en liten stund Tongue Out

I helgen har jag varit på kurs, träffat en massa underbara människor, fått tid att landa och sist men inte minst lärt mig en massa. Om någon eventuellt missat. Anatomi är det roligaste och svåraste som finns. Satan i gatan att jag inte är yngre. Behövde ha en snabbare hjärna så jag fick in allt dubbelt så fort. Tiden rinner iväg.

Kameran är min trogna följeslagare på mina kort resor.

Jag har tuggat i mig ny kunskap och njutit av den som en häst på vårbetet,

Har lika svårt att beta i mig allt jag vill, som en fölunge med för långa ben.

Men försöker lura huvudet på lika fyndigt sätt som denna lilla krabaten gör. Ligger för att komma närmare maten.

Ibland måste jag också lägga mig ner och smälta intrycken, kika under lugg och bara vara. Skall bli bättre på det, jag lovar.

Tills dess vankar jag vidare i sakta mak och ta dagen som den kommer.

Njut av din dag, hoppa ut i solen och kom ihåg att en dag utan ny kunskap är ingen dag. Kiss

/Birgitta

Only the dead fish follow the stream.

by Birgitta7. februari 2016 17:53

Denna helgen har jag ägnat åt att sortera tankar.

En del saker blev bättre än väntat, medans andra blev "käpprätt åt helvete" Men efter att ha landat lite under helgen, ser jag framåt med en viss tillförsikt och faktiskt ett uns av lättnad och glädje. Ja jag är inte som andra, kanske är det lite skönt.

Just i detta nu, är jag så makalöst glad. Jag har mina hundar, samt mitt stora intresse fotografering.

När det blåser storm, är det risk att man går av. Känner sig bruten och börjar falla i bitar.

Då gäller det att titta igenom och kika lite på vad som finns på andra sidan.

Only the dead fish follow the stream
No, nothing is ever what it seems
You can do whatever if you know when and why
Only the dead fish follow the stream

Lilla goa Liza, ställer upp och finns där hela tiden. Lite muta krävs.

Scattis är inte så intresserad av belöning, för honom räcker beröm mer än väl. Han växer med beröm och när han förstår att han gör rätt.

Hoppas du får en fin vecka. För min del startar nu en bromssträcka, där kroppen kommer att slita på bromsklossarna. Skall försöka att inte dra för mycket i handbromsen. Krävs lite mental övertalning. Liksom Scattis, skall jag suga åt mig de små kornen av beröm som faktiskt flyger omkring i luften.

Mys till det en stund, det är faktiskt söndag kväll.

// Birgitta

 

Måndagar skall vara roliga.

by Birgitta18. januari 2016 21:02

Smile Vilken himla rolig måndag, vilken start på veckan.

Fotokurs med underbara Hans Holgersson, som delar med sig av sin kunskap och som jag har så roligt tillsammans med. Som jag sagt tidigare, det är inte varje dag jag får råom en ung kille en hel kväll på loftet i stallet. Öööö nej förlåt i studion ute i gamla stallet skulle det naturligtvis stå.

Glädjen jag känner när jag förstår att fullständigt obildbar är jag nog inte.

Min fina dotter och mina goa barnbarn.

Bästa Filip, mormors älsklings unge.

Goda My bästa busen vi har.

Ja jag vet jag skulle inte fota hundar i kväll, men kan bara inte låta bli. Liza är fantastisk på att sitta modell.

Älskar denna buse till hund. Är så tacksam att hon bor hos oss.

Så vansinnigt roligt det är att fotografera i studio, att klura ljussättning och vinklar. Vill vill vill mer mer mer.

Fotar gärna dig och din hund eller bara din hund om du gillar mitt sätt att fota.

Birgittas bildblogg

Välkommen till  min blogg.

Jag vill att du ska njuta av bilderna och kanske också fundera på de små ord jag skriver. Att fotografera är en stor hobby för mig och tror du att jag på något sätt kan hjälpa dig att ta bilder som du vill ha är du välkommen att höra av dig. Klicka på kontakt. 

De ständiga fotomodellerna är mina två lagotto-tikar Pia-Lotta och Mea. Men det är många djur som får ställa upp när jag drar ut på fotouppdrag med min kamera.

Jag driver också företaget En hand för din vän och om det kan du läsa mer om du klickar här eller på hemsidan i balken upptill.

Tycker du om det du ser eller läser, är jag JÄTTE glad om du skriver en liten kommentar.

Återigen - välkommen till min blogg.

//Birgitta

 

 

 

 

Copyright: Text & bild: Birgitta Lindström
Inga bilder eller texter, får användas i något sammanhang, utan skriftligt godkännande.

Om korten används utan godkännande kommer en debitering att ske.

Arkiv